Känns det fint att finnas en dag till?

Har precis avslutat boken "Känns det fint att finnas en dag till?" av Lena Sundström...

En otroligt lättsam bok, rätt roliga saker och hennes åsikter/tankar kring vardagssaker.

Hon är ganska så ironisk och vrider och vänder på saker och sätt att se på saker. 

Gillar människor som kan få ner sådana saker, åsikter och observationer av saker i världen och vår kultur.

Därmed säger jag inte att jag håller med henne i alla frågor, men de är ändå intressanta och hon har lyckats få mig att skratta högt flera gånger.

Dessutom är det kortar kapitel som egentligen inte alla hör ihop.

Så för mig har det passat perfekt att ha som lite lektyr inne i badrummet.

 

Här kommer några små smakprov på några saker som jag tyckte va rätt roliga...

Jag har alltid tyckt att det verkar vara roligt att kunna förvåna sig själv.

Eller om man till exempel kunde förvåna sin man genom att en dag- sådär femton år senare- plötsligt hala fram att man pratar polska flytande. Eller att man spelade fiol från det att man var tre år tills man fyllde femton när man började tävla i schack i stället.

"Har jag aldrig nämnt det...Jasså. Där ser man."

Fast så är det ju inte. Man är inte direkt den hemlighetsfulla typen som sitter och klämmer. Man slänger upp alla sina begåvningar redan på första dejten. Som en femåring i godisbutiken som vräker upp allt byxgrus ur fickorna.
"Vad får jag för de här?"

Och det ångrar man ju idag.
Något litet kunde man väl ändå ha sparat.

En annan del som jag tyckte va lite intressant var kommentarer som exempelvis:

Man vill gärna se sig som en hyfsat god människa.
En hygglig typ som bryr sig och som har ett fadderbarn i samma land som Agneta Sjödin.
Som inte glömmer bort årsavgiften till Amnesty och som lägger växelpengarna i Röda korset-bössan på Konsum istället för att snålspara dem till parkeringspengar.
Man vill va empatisk, vidsynt och generös.
Men vem har man blivit?
Man röstar på ett parti som säger att de värnar om de svaga i samhället.
Man skänker pengar då och då, men inte för mycket för man vill ju inte bli en välgörenhetstant á la Carola.
Man sitter på bostadsrättsmiddagar i bostadsrätter som kostar 30 000 kronor kvadratmetern och säger att man hellre skulle låta ungarna gå i skola i Alby än på Lundsberg. Alla gånger.
Som om man har en aning om vad man snackar om.
Men det har man ju inte. Egentligen.
Man är bara en vilsen medelklass-Svensson med arbetsklassideal.

Ett sista smakprov...

Det är svårt. Jag är ingen trovärdig demonstrant, och det beror inte på att jag inte försöker...
...det känns inte naturligt.
"KROSSA USA-IMPERIALISMEN!!" och
"VI ÄR MÅNGA! VI ÄR STARKA! STOPPA KRIGET! NU! NU!"

 Det känns så där lagom verklighetsförankrat. Och ganska tragiskt.
Lite som att försöka göra vågen på två. Eller tifo på tre.
Vi är inte många och vi är inte starka.
Vi är 500 frusna demonstranter på Sergels torg som har stått och hackat tänder och lyssnat på tal som aldrig tar slut.
Det haglar is på tvären, och NK har öppet, och McDonald´s har varmt kaffe och leksaker till ungarna, och imperialismen och kolonialismen är inte ens i närheten av att bli krossad.

Folkrörelsen är inte här.
Folkrörelsen åker just nu rulltrappa upp till plan tre för att kolla på ett smörgåsjärn i rostfritt eller ett kuddfodral i vårens färger.
Folkrörelsen letar parkering på Ikea eller glider runt på Bauhaus och Bygg-Olle och kollar in klinker och vårlökar.
Folkrörelsen står inne i en skoaffär eller inne i en bokhandel och undrar vad det är för kufar som står utanför och ropar paroller från 60-talet som kanske funkade då, men som känns unkna och gamla nu.
Sedan åker de hem.
Och vill de kan de alltid kompensera det dåliga världssamvetet genom att ringa och rösta på Carola på det dyrare numret.
Det är enklare och det är varmare.
Och jag klandrar dem inte. Inte egentligen.
För vem vill vara här?

Läs den gärna, jag äääääskade den för det mesta. Men som jag sa, allt kan man inte hålla med om, men man kan ändå skratta åt det, för jag kan ändå relatera till vad hon vill komma åt.

Så BOKTIPS från mig!